Väntar på bussen, väntar på helgen, väntar på livet - det har jag gjort i tjugo år.
det är svårt att förstå att jag måste. jag vet det.
jag byggde tidigt upp en taktik, alltid nej före ja. nej jag kan inte. nej jag får inte. nej det går inte. nej. nej. nej. tack, men nej tack. & det funkade, det funkade sjukligt jävla bra tills den dagen då ett irriterande surr började i huvudet. jag missar någonting.
medan andra automatiskt tänker ja, måste jag aktivt välja ja. för ibland kan det inte ens spela roll att jag vill så mycket att jag spricker, nej ligger alltid längst fram på tungan. redo. så jag måste. jag måste flytta till en ö mitt i havet. eller till en storstad. jag måste träffa honom. jag måste plugga på universitetet. jag måste tatuera mig. jag måste.
för att jag vet att annars missar jag någonting. & visst, det skrämmer skiten ur mig. litteraturlistor, tentadatum & basgruppsmöten. närhet. okända gatuadresser, vägar & spårvagnar. människor. men jag måste, för jag vet någonting som skrämmer ännu mer än allt det där tillsammans, att vakna upp en morgon med vitt hår & vetskapen, jag missade någonting.
