du måste förlåta mig december
för jag proppar dig verkligen full med tillbaka blickar. det har jag alltid gjort. genom det kommer du alltid i skymundan till förmån för dina elva syskon som kommer före dig. varje gång.
det kan ha att göra med att du blir mörk redan innan fyra eller att människor talar om innan du ens knappt börjat att dina höjdpunkter kommer att finnas i slutet. varje år har jag räknat ner dig. & då har du mest blivit en lång utdragen väntan eftersom jag vetat hela tiden att i slutet finns paket, julbord, nytt år & nyårslöften som jag ändå aldrig håller men skakar hand på ändå.
men det här är mitt förlåt till dig december. för att jag inte uppskattat dig & de tjugonio andra dagar du faktiskt består av. så härmed lovar jag dig att ta tillvara på dina dagar - precis lika mycket som alla de andra trehundratrettiofyra, & inte gotta ner mig i nostalgin förrän i januari (mellan dig & mig - den månaden suger riktigt hårt ändå)
med förhoppningar om att jag på tolvslaget den 31 ska gråta när alla andra skrattar, för att du tagit slut.
