behåll din rastlöshet & stanna inte - såna som oss blir aldrig framme.
jag har tänkt på det på senaste tiden, det här med att använda ledsamheten, senast idag när jag satt mittemot min klokaste & äldsta vän vid ett cafébord. på något vis lyckas timmarna gå förbaskat fort med henne. vi är lite på samma plats. livet kliar. vi trivs inte i hur vi blivit. hur det blivit. & så tycker vi om någon fast vi inte vill men det bryr sig inte våra hjärtan om.
vi pratar om det, att ledsamheten får oss att vilja vidare. & jag åker buss 17 hem. tänker att om vi trivdes kanske vi inte skulle komma vidare. då kanske vi inte skulle planera vår festivalsommar i december. då kanske jag skulle sluta skriva. & inte hade jag flyttat till en ö.
& kanske handlar det bara om att byta ut meningen nu är det gott att leva till visst känns det fint att va vid liv en dag till. för trots att jag snurrar i mina lakan om natten medan tankarna tycks återvinna sig själva & jag borde byta ut min slogan till världens efterklokaste fegis så känns det ändå just så. att det är fint att vara vid liv. en dag till.
it's times like these you learn to live again.
