pannkakshjärtat

Vi gick båda två i klass 6a på vidingsjö skolan & sa aldrig ett ljud till varandra i tre års tid (jo förutom den där gången då jag sa att han hade klippt sig snyggt.) Såhär nästan sju år senare kan jag konstatera att vi är ett sådant där exempel på att ingenting är omöjligt.

Johan & jag växte in i varandra. Slumpmässigt. Det krävdes tre år på mellanstadiet, en konfirmation, ytterligare tre år på ett högstadium, fyra andra människor, en glass & en brygga för att vi skulle växa ihop. För att det skulle bli lite vi mot världen, vi mot dem.

Det viskas om att vi i slutändan kommer gifta oss, skaffa barn & de får gissa hur mycket de vill. Vi vet bättre. Han är som en bror. En bror som glömmer svara på sms ibland & som kan göra en tokig när det gäller att passa tider. Fast man väljer att se förbi det, varför? För att göra det kort - ett liv utan johan vore helt enkelt ett lite sämre liv.

Grattis på den tjugonde födelsedagen bästa vän – glasbanksmyndig & vuxenålder (i alla fall på pappret.)