så fastän du kanske säger ja bara för att vara snäll, får jag träffa dig ikväll?
klockan kan vara halv tre en påskaftonsnatt & jag vandrar hem från ettan. haningeleden, förbi strågatan eller så är den halv fem, jag har dragit ner rullgardinen i mitt rum för det har börjat ljusna ute & försöker ignorera början till värk i magtrakten.
jag är ensam. snurrig på för mycket vingeldrycker & förbaskat medveten om just det. att här ligger jag i en säng & det spelar ingen roll hur mycket plats som finns över bredvid mig. jag är snuskig jävla ensam & vill bara att någon håller om mig. allt det där jag-klarar-mig-bättre-själv-pratet har jag tappat i något ölglas under kvällen.
jag somnar & nästkommande dagar bygger jag upp ett nytt jag-klarar-mig-bättre-själv-prat. för jag tror att jag gör det. jämt. förutom den där tiden mellan sista hejdå-kramen & sömnen.
