& nu minns jag, jag förstår inte kärlek, inte det minsta.
jag lyssnar på tredje melissa horn skivan istället för den första. Är arbetslös istället för skoltrött. Cyklar fram & tillbaka bredvid tinnerbäcken istället för på haningeleden. Men förutom det så skulle det lika gärna kunna vara tvåtusenåtta & jag skulle kunna vara sjutton år.
det är likadan hjärtvärk, likadana helvete-imorgon-är-det-måndag-igen-söndagar, likadan rädsla för att gå sönder över asfalt/biosalongsgolv/kullerstenar/smutsiga kroggolv. Det är likadan måndagsångest, likadan jag-kommer-att-dö-känsla, likadan längtan efter helg, efter någonting nytt, efter att det här ska gå över snart gärna nu. 
jag är lik väl som då nollställd inför nästa år. fredagarna är heliga, jag känner igen mig själv mer i orden jag skrev för tre år sedan än de som skrevs i år i juni, jag stänger in mig i mitt rum & jag sliter hårt, igen, för att få till de där få stunderna då det inte är svårt att andas. då det inte gör ont.
ibland undrar jag om allt mellan nu & då raderats ut. hur skulle det annars kunna vara såhär? Jag vill liksom ha kommit längre. Lärt mig knep för hur man botar & samtidigt förstår jag att det vet jag ju redan. Det kommer att gå över. det gjorde det förra gången, det kommer det att göra igen. & tills dess får jag möblera om. Titta alldeles för mycket på one tree hill. Eller på kärleksfilmer med olyckliga slut. Lyssna på melissa horn. Leva för helgerna. Leva för de få stunderna. Tills dem blir flera. Tills det andra bleknar bort.
You know what? Jag känner dig och vet därför att du kommer att klara dig utmärkt. För som du säger, det har du gjort förr. Känslan som säger att du ska dö, den försvinner. Tids nog. Och gör den inte det, you know where to find me. Alltid.
