ibland glömmer jag bort att jag är fri.
hösten tvåtusennio skrev jag ett inlägg som handlade om hur jag skulle kunna klara av ännu en till höst. två år senare skriver jag det här som kan ses lite som en fortsättning. fast jag tror inte längre att det handlar om årstider.
jag ska försöka övertyga mig själv, & kanske någon av er andra, att jag klarar mig. att vi klarar oss. den här gången med.
tyvärr är det svårt när en upptäcker att det onda i bröstet är som förkylning, värre ju längre dagen går. när den enda människan som absolut inte får ringa är den jag önskar skulle göra det & saknaden ger utslag på insidan, som inte går att klia bort. det luktar höst, instängt rum & té.
jag tror du glömde kvar någonting i mig, du kanske kan hämta det? 
så blir det söndagskväll & plötsligt står allt så självklart framför mig. jag ska tvinga mig att njuta av göteborgs hösten. fortsätta att ockupera soffor, dansa på okända klubbar, passa på att snaska på knoddar, drömma lägenhetsdrömmar, hänga på stångåstadens hemsida & gå lite vilse bland villorna.
jag har té på lösvikt, gummistövlar, typiska höst-idéer i huvudet & redan imorgon kan jag boka en bussbiljett hem. jag har en tant som faktiskt bryr sig, som bjuder mig på mat när det blir över & jag kommer att klara mig. jag har klarat sånt här tidigare. hör ni det - vi kommer att klara oss. den här gången med.
