Himlen kan vänta.
ibland när jag inte kan sova för att det skär så i bröstkorgen (det gör ofta det när man ska sova) då brukar jag fokusera tankarna framåt. lite sådär tjugofem år framåt.
jag brukar tänka på vilken skit jobbig morsa jag ska vara. nyfiken, jävlig & översnaskig. hur jag ska ta promenader med hunden & klaga på att de inte följer med. att jag kommer spela lars så högt att de vill kräkas. påstå att de kör för farliga bilar men ändå vilja åka med när det ska sladdas. jag brukar tänka på
att jag ska berätta att jag också rände ute om nätterna & att mormor&morfar jämt klagade över det. att vi ska ha oavslutade diskussioner om varför vi bor på landet. jag brukar hoppas att jag ska vara en mamma med tid.
& när huset blir tyst ska jag skriva.
någonstans där brukar jag somna. det känns lite bättre så. som att jag inte alltid kommer vara tjugo arbetslös med hjärtvärk. & att det här är inte allt. att det finns mycket mer längre fram & det vill jag också vara med om.
Tack stina. Det här inlägget gör att jag pallrar mig upp ur sängen efter en heldag av jag-är-bitter-och-arbetslös-tjat, och tar en lång dusch.
För precis som du skriver; det här är inte allt.
Kram
Vilken härlig tanke! Så ska jag också börja tänka... Fast här blir det nog Ozzy på högsta volym :)
