här har jag blickat framåt men ofta tittat ner.
jag har aldrig varit rädd för att flytta härifrån. Att däremot flytta hem skrämmer skiten ur mig.
här påminner varje gathörn om någonting, varje krog, varje parkbänk, varje väg. på den här platsen, i den här staden, existerar allt jag sprungit ifrån, allt jag inte klarat av, allt jag inte har rett ut. & överallt finns bitar av den jag var kvar. människor från mitt förflutna.
jag är rädd för att det ska bli som förut. att jag ska bli den jag var förut. jag minns knappt hur det är att må bra här när man bor på obestämd tid - det är två år sedan sist. det skrämmer skiten ur mig att jag är här & samtidigt har det aldrig känts så bra.
Du kanske får göra som med tankarna; återvinna. Ställ dig vid det där gatuhörnet och gör någonting galet du aldrig kommer glömma. Gå på samma krog men skratta åt något annat, sitt på samma parkbänk men med någon annan bredvid, gå på samma väg med en annan låt i lurarna.
Och sen, så länge allt känns sådär bra som du säger, så är det just precis bra :)
och just det, som svar på din kommentar; Jag hoppas jag med!! Och det gör det nog :P tack för tummhållningen!
Kram
