det här är min tid.
Jag har alltid legat steg före när det gäller framtid, det där som kommer sen. imorgon. nästa vecka. nästa månad. nästa år. & året efter det. Oftast har jag levt mer där än här. inte så mycket hakuna matata över det, eller hur?
Men jag är trött på det. På att alltid vara på väg någon annanstans. Att alltid undra vart jag ska. trött på grubblandet om vad det här ska leda till. det handlar om allt, från oskyldiga sms till de såkallade viktiga yrkesvalen. Därför blir jag allt som oftast frustrerad när familjediskussionen jämt har tendenser till att glida in på ämnet ”vad ska stina bli?” Då skriker jag ibland. Att jag för helvete inte vet. Att jag inte vill veta. Att jag inte tycker att jag behöver veta, just nu.
Att ligga steg före är inte alltid skit. Men jag vill kunna njuta. Njuta av att jag är här. & nej, jag vet inte vad jag ska jobba med, vad de där smsen kan leda till, vad jag ska göra efter januari, vad jag ska göra nästa år. inte en susning. men jag trivs rätt bra här, i mitt rum i göteborg, där jag bara kan sitta & lyssna på bussarna utanför.
