pannkakshjärtat

Så fort jag sätter mina fötter innanför dörren till ett klassrum är det som att någonting slår slint i huvudet på mig. Krav, som inte funnits där innan, liksom krafsar på insidan och de där välkända tankarna dyker upp igen - att jag måste prestera, jag måste vara bra & alla andra är så förbannat mycket bättre än vad jag är.

Jag är inte dum i huvudet. Inte heller är jag helt tappad bakom flötet när det gäller genus. Jag vet ju det, egentligen. Jag har läst böcker, artiklar, gått på utbildning på kvinnojouren, läst genuskunskap i skolan, skrivit arbeten & jag har tänkt. Diskuterat. Tänkt om. Men så fort jag hamnar innanför de där väggarna är allt det där ingenting värt, jag är ingenting värd.

Det är duktiga flicka syndromet. Det som har gjort att jag i tolv år mått bajs över att behöva vara i skolan. För att jag alltid känt att jag inte gjort tillräckligt, att jag alltid har kunnat prestera mera, pluggat lite till, varit bättre. & egentligen visar bara det här att jag är en av alla statistikfall. De som visar att många flickor idag mår bajs av att vara i skolan.

Detta gör mig arg. För det betyder ju att jag lider av någonting som inte är mitt fel. Utan samhällets. Men samhället kommer inte att hjälpa mig ur det. Samhället kommer inte slå mig i sidan när jag tänker att ”jag är sämst.” Det måste jag göra. Jag måste själv städa ur bajs tankarna. Som att plocka upp efter någon annan och inte ens få ett tack tillbaka.