& hur skulle dom förstå? Dom vet ingenting om oss.
på torsdagen, direkt efter föreläsningen, fick jag reda på att seminariet dagen därpå var inställt. Då sprang jag hela vägen hem (förutom när jag satt på spårvagnen & önskade att den kunde åka fortare) & ungefär fem timmar senare mötte jag en pappa på bussterminalen i hemstaden. Hur jag än försöker kan jag inte förklara lyckan när jag får sitta nära en mamma i soffan. Eller varför jag låter katten ta alldeles för stor del av en soffa som inte ens räcker till för en. 
Så handlade halva helgen om att hålla sig gömd. Det gör man genom att handla max & parkera på avstånd därifrån (& äta upp ett helt mål för första gången på ett år) Att stänga in sig med fyra fina vänner tre trappor upp & dricka té tills man får ont i magen. Sen somnar jag på deras soffa & blir väckt av en hund som undrar vem sjutton det är som ligger där? Efter en lite riskabel shoppingtur på linköpingsgator med inslag av chai latte i solen tog jag mig hem & väntade.
För syftet (förutom att snaska det värsta jag bara kunde på mina käraste) var att överraska en calle carl som bestämt sig för att lördagskvällen var festkväll. Klockan kvart över åtta stod jag utanför hans dörr & jag har aldrig någonsin sett någon så chockad. ”vad gör du här – du ska ju vara i göteborg!” var sedan ett vanligt inslag. Sen blev det en typisk kväll som bara vi kan, med disneylåtar, toalett-häng för en del, två uppshottade flaskor, mankini-provning & det slutar med att johan&jag sitter på trädgårdstorget klockan ett, äter kebab & pratar om hur skön calle är.
Ett traditionellt bakishäng & fikahäng senare vinkade mina favoritgrabbar av mig & sen grät & snyftsnorade jag hela vägen ut ur linköping. Men som ni vet, sådan mor sådan dotter & som mamma skrev: vi är känslomänniskor – se det som en styrka & inte en svaghet.
