Jag ville inga brustna hjärtan, inga slitningar i blodet.
anpassningen från att vara galen 20åring som dricker kaffe & öl, vinglar runt, raggar runt, chillar runt med inte större huvudbry än "vad händer idag?" till att bli ansvarsfull 20åring som planerar matinköp, pluggar statistik & går & lägger sig på anständiga tider, har startat. 
det betyder att jag har smugit in små stina-bitar i mitt nya rum. åkt på biltur med den ärligt talat coolaste tanten ni kan tänka er. Sagt farväl till en far & en mor (som ändå inte är farväl för vi ses ju snart, det gör vi väl?) Sagt ja till att jag är där i en sal med sextio andra. gett mig ut i spöregnet iklädd gummistövlar. & så har jag åkt känslobana, hiskeligt fort & mycket.
Men det känns trots allt bra att gå genom den där gården, in i porten, det gör det. & göteborg har potential till att bli en älskad stad. Jag vill ta reda på om ett regnigt göteborg är bättre än ett soligt sverige. Det räcker så. Jag tror inte på den rätta, hur ska jag då tro på den rätta känslan inför någonting? Det gör ont att lämna människor, förbaskat ont, men ibland antar jag att man måste det. För att förstå. & För att leva. 
Än så länge har det alltså inte avgjorts, om det är jag som borde hålla i hatten eller tvärtom.
