pannkakshjärtat

jag orkar inte skriva ett ledsamt inlägg till. den här sidan svämmar redan över av dem & jag kan det här nu. jag vet hur det låter. hur det känns. hur det går över. jag snubblar till & tror att jag ska krascha rakt ner i marken med huvudet först men klarar mig. på något vis.

men det blir inte samma sak efteråt. nu infinner sig rädslan för att snubbla. jag tar till försiktighetsåtgärder, saktar in men ihåligheten i bröstet märks mycket tydligare när en inte springer. det kommer ifatt. allt det där som inte når mig när jag kutar genom livet.

& det här skulle inte bli ett ledsamt inlägg men allt som skrivs i ett omklädningsrum med sol utanför & två jobbpass framför sig är liksom endast dömt till det. ledsamt & lite bittert. som liv med den där jävla
eftersmaken.  

jag börjar om varenda dag
försöker vara det dem vill att
jag ska va men när jag somnat på
natten har jag glömt om jag själv mår bra.