pannkakshjärtat

jag slår lite på mig själv. det är vanligt förekommande. dricker té, äter ur påskägget, lyssnar på melissas live-skiva & slår med knogarna. vill ångra. spola tillbaka & inte börjat andas liv igen. för liv ger bitter eftersmak som jag inte riktigt klarar av.

men jag kan inte skaka av det vännen skrev om att ett ärrat hjärta är som ett slitet ärrat ansikte. det visar bara att en levt. jag kan inte släppa det för jag vill inte hålla på mig, inte spara mig, inte låta någonting gå till spillo till förmån för att jag ska förbli hel. för att bekymmersrynkan som redan finns i min panna inte ska bli djupare. 

tar ett nytt andetag & sväljer smaken. tejpar ihop lite. & så börjar jag om.