pannkakshjärtat

hej Lilla F.

jag minns det lite såhär på avstånd, när du var miraklet i en mage på andra sidan havet & nu är du bara här. vad du inte vet nu, som du förhoppningsvis får veta sedan, är att du är ett väldigt önskat barn. jag var det med & det blir lite speciellt då. sådär så att en ibland vill skrika att en inte är en ömtålig glasfigur utan människa som också vill kunna få rum att andas fritt. men så vet en någonstans också att en har hundraprocent kärlek i ryggen, vart än en väljer att gå.

vad du inte heller vet nu är att du står framför en massa tid av att andas, förhoppningsvis fullproppad av liv med allt vad det innebär. här skulle jag nu kunna proppa dig full till bristningsgräns med uppmaningar om hur du ska förvalta det du får men det känns rätt lönlöst med tanke på att jag sedan bara kommer be dig att slänga dem i nästa tillgängliga papperskorg.

så glasfigurer emellan, när du vill skrika åt dem att släppa taget, ropa på mig då.