pannkakshjärtat

torsdagnatt: inatt har jag en sådan där stund då det känns som att orden trängs i fingrarna & bara vill komma ut. som att de aldrig ska ta slut. & just då, just precis då, måste en iväg & jobba nattpass. jag antar att detta är ett sådant tillfälle som pär skulle sagt att en skulle ringa & sjukanmäla sig. ungefär som att strunta i disken eller att inte hämta barnen på förskolan. surt för mg dock är att jag inte har en lika förstående partner, som han.

måndagdag: varför kommer inte dessa helvetes ord ut som jag vill att de ska göra?

slutsats: borde kanske jobba mera natt? eller så lagar jag bara maten nu istället.