pannkakshjärtat

när vi sitter där på det övertejpade golvet i lägenheten han kan kalla sin blir jag bara så djävulskt tacksam. för att de står ut med mig. för att de hela tiden lyssnar vidare & inte alltid lyder impulsen att be mig hålla käft & skärpa till mig. för jag vet att den impulsen finns. jag har den själv. jag tror alla har den.

 

jag tror det är det som skiljer ut människor ifrån varandra. de som inte alltid byter låt utan istället skriker med i krossa alla fönster för kanske hundrade gången. de som dricker sig fulla med en för att de vet att man behöver det om så bara för en natt. & i baksmällans fula ljus sätter dem på en film & blandar en dipp. de som inte alltid skakar sina huvuden. de som inte alltid dömmer. de som har överseende men samtidigt vågar säga till när det behövs. de som skippar en träning eller offrar sömn för att bara vara där. bara vara nära.