pannkakshjärtat

det har alltid varit någonting med augusti som varslat om nytt. någonting annat än det här. & nu gör det inte det. i slutet av de här trettioen dagarna finns ingenting annat än en ny månad. en likadan månad med ett annat namn. i samma stad. på samma plats. med samma utsikt över ett flickrum/en tjocktv/ett nyrenoverat kök om en lyfter blicken över datorskärmen. det andra, det nya, dit jag längtar, är så långt ifrån att det knappt går att nudda. vid tillfället inte ens genomförbart.

 

jag vet att det krävs några månader till här för att nå dit jag vill. precis som jag vet att jag inte kan lasta människor för att dem känner det dem känner. & precis som jag vet det, vet jag också att det här kommer med att passera. men det är så mycket jag vet & det lyssnar inte mitt hjärta på. för logiskt tänkande tar inte bort utnyttjadkänslor. eller är-det-fel-på-mig-frågor.

 

för hjärtat känner vad det känner, vare sig det är ett regnigt juli, gammalt augusti eller kallt november.