Hur långt kan man gå? hur lågt kan man sjunka? hur kasst kan man må?
jag kan inte låtsas längre. jag låtsades upp det sista häromnatten. hur kan man se någon rakt i ögonen sådär? jag är en påse bajs som någon fick för sig behövde stryk också. hade det varit på riktigt skulle det vara en bruten näsa, några knäckta revben & en blåtira. men det är inte det. det syns inte. det kanske inte alltid ens märks.
sedan en tid undrar jag om jag nästintill underlättar för människor att pissa på mig. att jag, likt den duktiga flicka jag är, inte ställer till någon scen. inte ens på platensgatan kl. 2 en fredagsnatt. jag säger hej hur är det? jag skriker inte. jag gråter aldrig. jag tittar inte ens bort & nu är det allt jag ser. jag går hem, håller hårt i min bästa väns arm & dör inombords. skriver någonting sånt här istället.
du är svag men en dag blir du oslagbar.
