pannkakshjärtat

jag & kärlek har aldrig haft en sund relation till varandra. jag har någonstans, för länge längs sedan, i mitt huvud format en bild om hur kärlek skulle rädda mig. ordna upp allting när den väl behagade att komma fram. & kärlek har aldrig kunnat leva upp till den bilden. den kommer aldrig att kunna göra det.

& jag måste lära mig det. från grunden. inte bara kunna tänka att såhär är det utan känna det. veta det. att ingenting kommer att rädda mig bara sådär. sagorna är inte på riktigt. filmerna är inte på riktigt. böckerna är inte på riktigt. lyckliga i alla sina dar är inte på riktigt. mina elvaåriga drömmar är inte på riktigt. det finns inte någon som kommer att bara kunna älska mig & därigenom automatisk radera ut varenda bajs grej. det fungerar inte så.

jag ska rädda mig själv. jag ska göra det tusen gånger om, om det behövs. för det är bara jag som kan det. endast jag. & någonstans där framme, när allt det här som är inte längre är, då kanske. men bara kanske ska vi försöka på nytt. 

Jag måste lära mig att se det som finns
framför mig & det som ingen kan ta härifrån
& även om jag inte vet vart jag ska så får jag aldrig sluta gå.