pannkakshjärtat

jag läser den där delen av sandra beijers krönika nr 22 som jag sparat i telefonen. & jag läser den på rasten. i väntan på någon. eller någonting. på bussen. på parkeringsplatsen. jag lägger ner alldeles för många timmar på att samla låtar i en spellista. jag greppar en golfklubba igen. jag gör listor i anteckningar som bara fylls med en enda mening. jag bokar en tid.



mina vänner offrar en dag av bakfylla för min skull. vi skrattar åt barndomsbilder & galenheter på en balkong. vi ser halva yrrol. hon skjutsar mig utan förmaningar. han ringer mig & låter mig älta. jag sitter på en välbekant veranda med vännen med svalan på armen. hon som fattats mig. jag sitter sju personer i en lägenhet som är hans. jag får ett samtal ifrån ön & som alltid får han mig på gott humör.

 

 

jag röker. jag kör min bil fram&tillbaka & spelar hög musik med nervevad ruta & låtsas att det inte hörs ut att jag sjunger med. jag lyssnar på strong enough till jobbet. & hem igen. jag sjunger med i allting kommer bli bra. jag tänker fortfarande att upprepar en någonting tillräckligt många gånger kommer det att bli så. jag gråter inte alls.



jag firar en mamma-namnsdag, en 25årig förlovningsdag & en 18årig bröllopsdag. med fika, glass & med bio. där mamma mest fnissar sig igenom & jag gör det samma, inte för att filmen är bra men för att det smittar. så ligger jag mellan dem lite innan läggdags. för att få prata. & för att någonstans fortfarande få vara trygg. 



det är såhär jag gör när jag inte orkar kämpa emot ledsamheten längre. det är såhär jag överlever. det är såhär det är. nu.