pannkakshjärtat

jag har haft nog idag med att försöka övertala mig själv att det finns mening i det jag sysslar med. att det ska leda till någonting bättre. men det är så svårt nu. det är svårt att se någonting som knappt ens syns. precis lika svårt som det är att försöka inse att människor faktiskt kan vara fittiga utan att en gett dem anledning till det. att en måste se igenom dem för att orka vidare. för att de inte ska krympa en. mamma säger att de är så små stina, så små människor & visar mellan tummen & pekfingret.

& jag tänker att det är ett under att så små människor kan göra så mycket skada.