pannkakshjärtat

jag insåg idag, när jag läste igenom mina ord i pannkakshjärtat, att tiden har gått. det var det enda jag ville att den skulle göra i augusti. jag sa det över islattarna. över fikaborden. i bilen på väg till Uppsala & på väg hem igen. jag sa det över vinglasen. över colaglasen dagen efter. jag sa det till elin. jag sa det jämt. jag tänkte det konstant. bara nu kan bli då. 

jag insåg idag att det har blivit då. juli är inte längre ens i närheten av nu. det känns som år härifrån. ibland som det knappt ens har hänt, vilket jag någonstans ville, då när jag skrev ut hela skiten ur min kalender (aldrig ur mitt Ls.) det lämnar mig tacksam. mot tiden. för att den gick. för att jag inte behöver låtsas längre. för att den lagade mitt krossade hjärta med tejp & plåster för att sedan säga se så nu kan du slå igen. & ja jävlar vad det slår!