Man hittar ursäkter för allt under ett evighetslångt fall.
Jag åker 3 timmar bort i en fullsatt buss & är precis sådär dum mot mig själv som bara jag kan vara. Varför blir det jämt så? Att packa min blå kånken är det snällaste jag gjort det senaste dygnet. Det är precis som det brukar vara. Jobbet har redan ringt, jag har ätit min macka & är trasig i ett av sätena långt bak. Men solen skiner på de skitiga bussfönstrena & bara en halvtimma bort finns en bit av mitt hjärta. Bara tanken gör mig lite mer hel.
Kommentarer
Trackback
