pannkakshjärtat

inga ord kommer ut bra. fortfarande. & är det någonting av allting som gör mig frustrerad så är det just det. när de inte vill forma sig som jag vill. när brännpunkten liksom försvinner i ett massa ingenting & det som ändå blir kvar faller platt på trägolvet. det har känts såhär nästintill hela höstenvintern nu. sådär som så att jag redan skrivit allting. ni har redan läst allting. det har inte funnits någonting att säga & ändå finns det där behovet inuti mig varje dag som ett extra dunkande hjärta. som att jag måste skriva för att andas. vad berättar man om då? när det inte finns någonting nytt? gör man någonting nytt då? låtsas man & fejkar ihop någonting? måste man bara leta lite närmre, lite mer inåt, lite mer åt det hållet där det bränner i en själv?

& så slutar allting i frågetecken.