det var vår när jag fann dig.
johan & jag vandrar hem ifrån markus klockan fyra på morgonen efter att ha druckit öl, ätit chilinötter & skrattat tills tårarna runnit. & så har vi förvånats över hur livet bara fortsatt. hur vi ena stunden var femtonåringar med usla klädval (från min sida) till att vi sitter här, glor i våra backspeglar & skrattar högt åt vad vi gjorde. vad vi sa. det är lite svårt att greppa. att det funnits en tid då livet varit så olikt nuet. då calle bara var ett span i korridoren & stina & sofia inte ens existerade. då vidingsjö var ens hela värld.
men kanske skiljer sig inte tjugoettårsliv ifrån femtonårsliv egentligen. det handlar kanske mer om att en nu har hyfs att ta vara på det. att inte ta allt på blodigt allvar & dödens död. att livet faktiskt är fint även när det är fult. eller som en klok femtonåring skrev (ovetandes om hur rätt hon hade) livet behöver inte vara perfekt för att en ska kunna leva det.
Vi glömmer allt & tror att tiden är svår
men man kommer på, sen efteråt
att vi hade rätt kul emellanåt.
