kärleksbrev.
det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.
Av mina vänner är det dig jag skulle vilja vara mest lik. Du är jävlar-anama i en liten kropp. Du säger ifrån, skriker fitta & kuk till andra människors förskräckelse & nåde den som placerar sin röv på dig. Du vågar, vare sig det handlar om att klippa av hår eller dansa galet fult.
Du var den första jag fattade tycke för på ön. Önskade i hemlighet att jag skulle få hänga med dig – du var ju så förbaskat cool. & ju mer vi hängde, desto mer förstod jag att du var det. Men inte bara för att du vågade dänga pingisraket i bordet eller bli odrägligt full. Du vågade vara svag också. Vågade vara människa. med allt vad det innebär.
Jag minns att du i flaskpost skrev att din syster var din förebild. Matilda – du är min.
Åh, men du..! Jag vet inte vad jag ska säga, jag sitter här; jätterörd och nära till tårar. Men en sak kan jag i alla fall säga: du var den första jag fattade tycke för på ön och tänkte "hoppas vi blir kompisar, hon verkar cool"
TACK min underbaraste, bästaste Stina <3
