jag vill stänga ute, det sorgsna, det svarta, som lockar mig.
hej röster i huvudet.
jag hör er. tro inte för en sekund att jag inte gör det. om jag nu, mot förmodan, faktiskt inte skulle göra det påminner ni mig väldigt fort & ivrigt om att ni är minsann kvar. det har funnits anledningar till att ni existerat, mycket bra anledningar. ni har varit mitt skydd & ett järnvägars bra sådant. men nu är det slut.
jag är färdig med att vara duktig, att ta säkra vägar, att tänka efter jämt & ständigt. det är lagt på hyllan. ska samla damm. men det är svårt att vara färdig med det när ni konstant skriker.
jag vet att jag troligtvis kommer fucka upp, skrapa knäna & ansiktet, göra ont i andra & med största sannolikhet kommer det att göra ont i mig med men det har redan gjort eller hur? fast jag tagit säkra vägar & tänkt efter. så nu prövar vi en annan strategi, ok? så snälla lägg er på hyllan. jag vet ni behöver vila - att konstant skrika gör en trött.
jag vill ju se till att göra något bättre av
denna korta tid som vi har här på denna planeten
då kan man inte gå runt & skapa sina egna helveten.
