pannkakshjärtat

att vara the bigger person.

jag har ofta haft överseende med människor. åkt den där high road turen. sagt att det är okej fast det inte på långa vägar varit det. blivit överjäkla besviken & ändå sett förbi det. & ibland skäller jag på mig själv för det. att jag aldrig kan sätta ner foten, skrika jävladig & gå. bara gå. inte hälsa, inte skicka grattis, inte ställa upp, inte bjuda till för att vi var ju nära förut.

för ibland vill jag faktiskt inte bry mig. jag vill inte undrar om hon mår bättre nu, om det finns någon som lyssnar. jag vill inte undra om han är gladare, om hur det går, om hon fyller upp platsen bättre (fast det vet jag redan att hon gör.) jag vill inte ge en chans extra. vill inte tänka det blir bättre nu. vill inte säga okej. & ändå gör jag det. fortsätter att se förbi det som gör ont i mig. värst är väl det att jag verkligen inte tror att dem undrar över mig.