jag är inte skyldig nån något längre.
jag träffade en person häromdagen som också gick i 7, 8 & 9c. vi var aldrig vänner då, vilket såhär i efterhand ter sig helt uppåt väggarna men det är en annan historia. vi följdes åt genom hela högstadiet, på var sin sida i klassrummen (jag vid fönstren, alltid vid fönstren) men vi levde i samma värld. & vi minns fortfarande, trots fyra & ett halvt år därifrån, vilka som gjorde mest ont.
jag undrar om de förstår. såhär efteråt. om hon förstår varför jag inte säger hej när vi möts. varför jag bara cyklar förbi honom. varför jag inte frågar hur det är tillbaka. varför jag inte låtsas som att det är fint att träffas, i någon krogkö där vi båda vinglar. 
jag låtsades i tre år att det var ok. fast det var aldrig det. det som sas under de åren, eller kanske det som inte sas. det sitter kvar. i mig & i andra. fortfarande. att säga hej vore som att säga att det är ok nu. människor har tendenser att sopa det under mattan. säga att sådant får man deala med. gissar att det är människor som aldrig riktigt förstår hur hårt ord kan sätta sig i en människa.
så jag sjunker till deras nivå, med glädje. jag skiter i att hålla huvudet högt. & kanske förstår de. eller iallafall ifrågasätter. varför människor de gått med sedan lågstadiet slutade hälsa? jag har låtsas klart. mest för min egen skull men kanske någonstans också för deras.
