pannkakshjärtat

om människor vore sånger är jag just nu isarna med annika norlin.

för er som aldrig hört den så sover jag till ett. tittar på handboll som är en verklighetsflykt på en timma. den följs av ett brutalt uppvaknade till tystnad. & januari. jag & januari hamnar alltid snett. vi går mot ljusa tider, säger dem. fast jag ser det inte. de där ljusa tiderna. jag ser bara duggregn. löften som hamnar i papperskorgen. ord som aldrig blir skrivna. referenser jag inte har.  

från deras port till den röda volvon, att en promenad på några meter kan bli så jävla ensam. hur hinns det med liksom? hur hinner min hjärna intala varenda cell det? som en diktator - knäpper med fingrarna & då gråter alla.

& annika sjunger jag ska va tyst från & med nu & se vad som händer när det bränner till antagligen ingenting det brukar vara så tyst från & med nu. så jag stänger in mig. låter cellerna gråta ut.

Kyss mig så att nånting händer
Slå mig så nånting blöder