Hundra år av ensamhet - jag blickar fram mot ett.
jag vänder dygn som en annan vänder pannkakor.
det hänger nog mest ihop med att jag aldrig ser en anledning att vare sig gå & lägga mig eller att kliva upp. men jag låtsas istället att det beror på mammas spotify premium & att en sofia, flera mil bort, är vaken. när jag inte är vaken om natten eller somnar om på morgonen blir jag nervös över handboll eller räddad av några av de där jag håller närmast hjärtat. & så fikar jag. 
så blir det helt plötsligt fredag & jag sitter här, så långt bort en bara kan komma från fredag gör jag vad jag vill, i den där finaste tröjan jag pillat på i flera månader. & kanske borde jag bryta ihop nu. någonstans inuti sägs det att det vore ok. men jag gör det inte iallafall.
det handlar om hur en ser på det. att se det som någon som ljuger för att må bättre själv, även om den ljuger om dig. att se det som lars säger. se det som att fredag gör jag vad jag vill inte är över - bara byter skepnad. se det som att ingenting är förevigt, det är bara just nu. det hänger nog mest ihop med att jag vuxit men jag låtsas att det beror på att jag valt det, inte att det bara blev.
Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten & du måste älska den
för om du gör det kan allt annat få vara hur bräckligt som helst.
