Du liv vad du ändå är ensamt armt.
jag får känsla av att vilja krypa ihop på marken men hejdar mig. det är inte min tur att ligga ner.
men det här livet. varje liv. att det ibland bara är sorligt. lämnar en bränd någonstans. liksom dumpar av i någon mörk gränd & beordrar en att hitta hem. & slutar aldrig upp med att göra det. det sliter, river, bankar & slår på en. i en. helt plötsligt höjer & sänker sig inte bröstkorgar. & det rycks mattor undan för fötter där en trodde en stod stadigt. en tappar grepp & det gör ont. det gör så förbaskat ont.
det här jävla livet. som ibland bara är sorgligt & ändå vill vi leva det.
Du sjunger oss sånger att sorg är kort
Låtsas trösta när sol går ner.
"helt plötsligt höjer & sänker sig inte bröstkorgar"
och du skriver så bra och så träffsäkert, att det gör lite ont.
Kram
