för jag måste ändra historien, måste skriva om dem där sista orden.
Jag brukar låtsas att det
var jag som utnyttjade dig.
Försent för att ångra men tid nog att tänka om & leva med det.
jag skäms för att jag blivit arg. för att jag bett livet dra åt helvete. det är ju det sista jag vill. så många tusentals människor som inte får sina liv tillbaka. som måste ge upp dem & här sitter jag & vill inte ens ha det. ger det fingret. likt att jag förväntar mig att det alltid ska glida. det gör det inte.
jag ber om förlåtelse men tänker att det precis som en klok vän skrev en gång om att en måste få säga aldrig mer just för att låta det vara så tills en vill bryta det. så kanske måste en få ge upp på livet. låta den känslan rota sig för att sedan minnas att det här är inte slutet. det finns mer att se.
kan inte stanna kvar så jag drar.
jag tror egentligen att det här kan vara bland det sämsta en ledsen människa kan göra. det löser liksom ingenting att kuta ifrån det som värker. men än så länge har det blivit så hiskeligt bra att göra just det. som gotland. som alla stockholmsturer. som fred&kärlek. så det får bära tills det brister eller brista tills det bär. det här trasiga skruttet far iväg nu, i vilket fall.
Borde förstått att du behövde något mer.
det går bara på repeat i mitt huvud så fort det blir tyst runtomkring. jag vill inte det här. jag orkar inte det här. jag vill inte det. jag orkar inte det. jag vill inte. jag orkar inte. jag vill. jag orkar. inte. jag. jag. vill inte. orkar inte. jag vill inte ha med det här skitiga jävla bajs livet att göra någonting mer. jag orkar inte skriva fler ledsna blogginlägg. jag orkar inte försöka leta upp meningen med varför jag andas för jag tror den föll ur min ficka när ståldörren slog igen bakom mig & jag har ingen lust att försöka hitta den igen. jag orkar inte försöka finna fina ord att beskriva hur jag känner för den ruttna äckliga klibbiga sanningen är att jag vill vända livet ryggen likt det vänder sig ifrån mig hela tiden. från&med nu, kan det fara åt helvete. så fuck you.
why does it always rain on me? is it because i lied when i was seventeen?
Ännu en så länge vän.
& jag vägrar släppa taget.
Jag försöker men jag förlorar varje gång
antingen lämnar dem mig eller så lämnar jag dem.
alla frågar vad jag tänker på men jag kan inte berätta för man får inte tänka så.
jag tänker att jag ska skriva. vadsomhelst. jag skyller på att jag inte har tid fast egentligen har jag nog inga ord heller. jag sitter på framsidan & är inte påväg någonstans. det var så länge sedan sist att jag knappt vet hur en gör. hur en bara är. utan att behöva jobba, packa om, göra sig iordning eller vänta på någon.
det regnar, som alltid den här sommaren, & jag förflyttar mig till köksbordet. jag har lyssnat på melissa horn så mycket nu att det verkar som att ingenting annat duger. men kan jag inte sätta ord på det som sker får hon göra det åt mig. & det finns ju dem som påminns om mig genom henne, på gott. & på ont.
jag klär mig nästan uteslutande i svart & min mamma packar sin resväska & åker iväg igen. det är inte så att jag inte förstår henne, hon vill väl fara & flyga lite hon med, men det är inte samma sak här utan henne. inte samma hem. för alla magiska ting är tre av en anledning. dem är inte två.
så är det som alltid i mig. förvirrat. nästan så jag inte vill prata om hur det är för att jag vågar inte känna efter. är rädd för vad som ska komma ut om jag börjar rota & kanske mest för att det som kan komma fram, är någonting jag egentligen inte vill se.
you said - are you happy? But are you happy?
Om du letar efter nån som inte skäms för nått, som är sig själv vad som än händer.
Jag är inte lika ung längre men precis lika dum (fred&kärlek tjugohundratolv.)
vad tar jag med? & vad lämnar jag ute? att min röst pajade totalt redan innan festivalen börjat, att 20 spänn för en liten bulle är väldigt upprörande för en skåning & att gorilla dräkter minsann är det som går hem bland brudarna. Ska jag lämna ute att vi knappt gick ifrån vår kära husvagn, att det minsann var alldeles för naket, alldeles för snuskigt & alldeles för härligt för att gå därifrån? Ska jag ta med det här om lisas grej för keps & ska jag nämna göteborgare, västeråsare & varbergare? Ska jag verkligen berätta om när vi fick slita sönder johans byxor? Eller att vi somnade varje natt, utmattade av skratt & alkohol? ska jag erkänna hur många konserter vi struntade i?
För vissa saker kan en inte förstå om en inte var där. ur sitt sammanhang är inte kan jag få ett knäckebröd JOHAN eller ey ey du, du bodde inte här, något roligt. vem som grävde ner sig i jorden, vem som bangade på bajamajan & vem årets stalker var, känns som du-måste-varit-där-material.
men så är det kanske så att när allting bara klickar, när allting stämmer, då behövs inga förklarande ord. då njuter en av stunden & sedan, när den är över, då saknar man den tills det gör ont.
jag skulle förstå om du ändrade dig & vände om.
så det är en söndag som känns som vilken annan dag som helst & jag avskyr dem där fula delarna av mig själv. nu igen. & vad jag önskar att jag kunde vara ett smartare drag, en lösning. ett ljus när det svartnar. en glad nyhet. en krydda i tillvaron. en vad fint att du får vara med henne människa.
för några timmar önskar jag att en skulle slippa använda karta & kompass för att lära sig mig. att jag inte skulle vara en utmaning. eller en börda. eller någonting som kan komma att tynga ner. att en slapp be om andra om råd när det gällde mig. att om jag var en låt skulle jag inte vara nåt annat än det här. att jag inte skulle vara en melissa-låt överhuvudtaget.
men så är det the story of my life. att jag alltid vill vara enkel & inte så förbannat jävla svår.
du förändrar allt.
exakt så är det nu. exakt så är det nu. exakt så är det nu.
Well i hope that i don’t fall in love with you ’cause falling in love just makes me blue.
hey i heard you were a wild one så fuck off nu kör vi (& vi vill aldrig åka hem.)
jag har försökt skriva någonting i tjugo minuter nu. raderar. skriver om. raderar. jag tror jag måste ge mig själv lite tid att smälta det här. det är för nära inpå. fortfarande inom räckhåll. men jag ljuger inte när jag säger att jag haft en av de bästa veckorna på mycket mycket länge. att jag skrattat så mycket, så ofta, att jag har fått kramp i magen.
redan i onsdags ville jag aldrig åka hem igen (linköping tär på mig det vet ni ju.) jag tror det däremot handlar om att det här trasiga skruttet mår bäst när hon bara får vara. när det största huvudbryet är vad vi ska äta för mat. eller se för band. & jag har fått vara galen & lycklig med några av de bästa människorna jag vet. trots att vi trampat runt på allas ömma tår & nerver så har vi legat där, fem stycken i en svettig stökig husvagn & skrattat. somnat leende. vaknat & skrattat igen.
så, medan jag försöker att smälta det här, skriver jag med lite sorg i orden, vi är hemma nu.
