pannkakshjärtat

jag dricker té. det är ett försök att lugna ner min mage. lugna ner mig. såhär dags, medan solen går ner bakom husen. & jag önskar det fanns någon som kunde bestämma åt mig. som kunde ge mig en karta med ett kryss eller en vägbeskrivning eller någonting som kunde peka ut den väg jag ska gå. en riktning. en pil. ettt mål. någon som bestämde åt mig, skrev under mina papper. om jag omyndighetsförklarar mig, säger att jag är oduglig (som människa), icke kapabel till att ta hand om mig själv eller fatta egna beslut - kan någon ta ansvar för mig då?

för jag kan inte dricka hur många koppar té som helst eller sitta här för alltid. för solen går ner & sen går den upp. då blir det morgon & tisdag blir till onsdag blir till torsdag fredag lördag söndag juli augusti september. tjugohundratolv blir till tjugohundratretton tjugohundrafjorton tjugohundrafemton & så är jag tjugofem trettiofem fyrtiofem. ska jag alltid vara såhär? ska jag som, trettiofemåring, fortfarande ringa olämpliga samtal, sakna tills jag har någon & inte vilja ha den när någon är min & sitta över kaféborden & säga jag orkar inte med det här. ska min själ någonsin lugna sig eller är det resten-av-ditt-liv-stämpel på det här?