pannkakshjärtat

det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.

jag minns det fortfarande så tydligt. Kanske för att jag i mitt huvud skämdes sönder efteråt. Den där första gången jag träffade dig i korridoren som sedan skulle slukas av våra olika musiktoner i nio månader. Hur jag pinsamt nog, inte sa vadsomhelst, utan istället bara gick, när vi råkade öppna våra dörrar samtidigt.

Det var väl inte lätt att veta då, att du skulle komma in & utnyttja mitt spotify, ställa den obligatoriska vad är det som luktar?-frågan när du klev in & sen sätta dig i min stökiga säng. Inte visste vi då, att vi skulle lära oss hela ge mig en spanjor utantill, att jag skulle gömma dina tofflor i ditt kylskåp, att vi skulle springa fram&tillbaka mellan våra rum flera gånger om dan. Bara för att säga hej eller berätta någonting eller låta den ena läsa någonting en skrivit. Att du skulle knacka på min dörr innan du gick till frukost så jag visste att det var dags att kliva upp.

Inte visste jag väl då, det där första pinsamma mötet, att du skulle bli den bästa grannen jag någonsin haft.