kärleksbrev.
det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.
det slog mig någon gång under en av våra evighetslånga fikor i vintras att jag inte förstår hur vi kunde bli så lika, känna så lika, vara så lika, tycka så lika, om så mycket? sådär att det nästan blev läskigt många känna-igen-sig-nickar över kaféborden.
valde två-åringen & tre-åringen så himla bra? skulle en litat mer på ens barnaförmåga att välja bra människor? för vi har egentligen inte växt upp tillsammans. vi har följt varandra på avstånd men inte sådär så vi kunnat prägla varandra, inte så mycket.
det kom sig som så iallafall, att efter tappad & nyfunnen kontakt, efter brevväxlingar & utökade mil ifrån varandra så är jag, nu, så brutalt tacksam över att jag får ha dig kvar. att jag får ha dig på cykelavstånd, vilket faktiskt är det närmaste på runt 12 år. & de där tonårsorden står stadigt för i will always be your soldier. din robin hood med pilbåge & hatt. även när livet misshandlar dig.
