pannkakshjärtat

det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.



Även om jag inte trodde det har jag vant mig, för det gör en. En vänjer sig vid att inte ha en av sina närmaste bara en bussresa ifrån. Det betyder däremot inte att jag inte saknar dig längre.

Det handlar om, likt den där engelska texten jag läste några 100 gånger om på ön, att varje gång jag gör någonting fattas du. När det är lördagsnatt & jag vinglar. När jag blir sugen på glass & té. När jag drar ett yrrol-skämt. När jag hånglat med någon. När ditt namn inte ligger i toppen av smslistan. När det värker i magen. När vi hittar en skiva med vapnet i johans bil.

Att du inte är här gör att du alltid är ständigt närvarande. I mig. & jag längtar som en tok tills det plingar till i telefonen & displayen visar någonting i stil med "bakis-islatte på stan, superfestarn?!"