kärleksbrev.
det här med att kärleksbrev ska vara enbart för människor som har turen att bli kära i någon som är kära i dem, är inte det lite snett? nej, kanske har jag inte den turen men däremot har jag något annat, som är minst lika mycket kärlek, minst lika fint & minst lika värt att skrika ut, från botten av mina lungor.
En oktobernatt på ågatan sa du vi blir bättre nu. Det var svårt att ana då att du var förskräckligt nära hur det faktiskt skulle bli. Vi har jobbat i skift hela den här vintern. När inte du dragit mig har jag dragit dig & tillsammans har vi dragit andra. Vi har letat upp saker att skratta åt när det inte funnits några. Planerat in så tomma dagar har blivit fyllda till bristningsgräns. & ibland blir jag sådär övertöntigt tacksam för att jag har dig. för att du försöker att fatta alltihop, berg&dalbanemänniskor emellan.
Vi klarade oss. Vi möter en vår igen & vi blev bättre. Hur det ens var möjligt men det blev vi. Jag önskar bara att vi slapp slita lika mycket i fortsättningen för att hålla oss flytande. Att vi kan få glida lite nu. För det är vi värda. Det är du värd.
I love you! <3
