man är väl fel person, av fel kön, i fel roll, i fel ålder, på fel plats, vid fel tidpunkt.
det är så mycket som känns & jag avskyr det. att jag alltid ska känna. hela hela hela jävla tiden. ge mig någonting som inte känns. någonting att rycka axlar åt. för vem gråter när den måste jobba natt & inte kan följa med ut? skakar av ilska för att de inte förstår, de där som alltid måste göra det, för annars är ingenting värt. jag är ingenting värd, då.
varför räcker det aldrig med mig? här ska det istället räknas åsikter, likt någon röstning, om vad stina borde göra härnäst. fast du gör ju som du vill slängs runt är det de sista som faktiskt gäller. & jag svarar inte på sms för jag vet inte har du hört förut. många gånger nu. så frågar jag rakt ut i mörkret istället, för kanske sådär en miljonte gång, varför måste jag vara sånhär?
Var våren inte blek & varm
& lika ny som förr?
