pannkakshjärtat

den här veckan har varit som en enda lång bajskorv som aldrig riktigt velat ta slut. det har känts som att det hela tiden hänt någonting men ändå har tiden mest stått still & jag har rastlöst trampat runt. fortfarande bara tisdag? tillslut är jag iallafall här. åter igen med kliande eksem på armarna men utan bakisångest (den fick andra stå för.)

i bilen hem inatt pratade jag högt för att sortera tankarna. & för att jag var så trött att jag ville
gråta. konstaterade att det är ok att jag glider lite nu. gör saker för mig. med en uppskjutarmentalitet är det lätt att glömma bort vad en tror på, vad en vill leva efter. måste komma tillbaka till kärnan. till hakuna matata. till vem kommer bry sig om 100 år?