Jag känner att ödet är i våra händer.
jag hann nästan bryta ihop idag. lite lite bröt det. lite lite i den blå pärlan med nervevad ruta. jag såg bekymmersrynkan i bakspegeln. kände hur det slog i mig & jag visste vad det var för bara misslyckande slår så.
fast sen orkade jag inte. jag orkar inte känna mig misslyckad för att jag vid 21årsålder inte har råd att flytta hemifrån. det är inte det jag vill. det här som händer nu är inte ens det jag vill eller planerade för & hade någon sagt att jag skulle bo i min gamla hemstad igen hade jag skrattat. rågarvat. aldrig hade jag sagt, aldrig. men jag måste få vara här för att kunna komma vidare. dit där jag drömmer om.
& tills dit. tills dess. tills drömmarna, är det faktiskt inte så pjåkigt att ha mina hjärtan så nära som bara en tjugo minuter bilfärd ifrån.
heja heja heja <3
21 är ungt ändå, och ja, puss och kyss till sånna som vågar göra annat än de planerat.
