varenda litet ögonblick som vi gjort till någonting stort.
det här med att nöja sig. jag vill verkligen inte det. även om jag vet att en säkert kommer behöva göra det, när livet tar oväntade sidospår. en kan inte förutspå allt. en kan inte få allt precis exakt som en vill att det ska vara.
men så kommer den envisa barnungen fram i mig för halvbra duger liksom inte. att ha ett helt ok jobb, vara helt ok kär i någon helt ok människa som är helt ok kär (förhoppningsvis) tillbaka, ha helt ok vänner, helt ok vardag, helt ok liv. då skiter jag i det.
jag behöver inget överspännande händelserikt galet liv men jag vill inte bli en rycka-axlarna-&-sucka-person. som har drömmar i blicken men nöjer sig. för att det ska en göra. det måste en göra. i mig bankar det tjurigt att det måste en inte alls det. jag ska fan inte nöja mig.
