Vi kunde aldrig riktig vara som dem.
Det finns människor som har förmågan att sätta sig på andra, & det hårt. Dem finns att finna överallt, i klassrum, på arbetsplatsen, kön i mataffären. Liksom nästan utstuderat trycker de ner utan att röra ens en enda min. & det är lätt då, när en står där med gråtklump i halsen & minst-i-världen-känslor, att glömma bort att den där trycka-ner-typen också är en människa.
För det är den, en mycket liten ynklig sådan måhända, men fortfarande en människa. Som kan tryckas ner av någon annan, i ett annat klassrum, i en annan situation på jobbet, i en annan kö. Vara den som får sitta & ta emot. Det förlåter inte eller slätar över den personens handlingar men det kan krympa ens egna minst-i-världen-känslor. Att nånstans minnas att du är minst lika liten som jag, nästa gång den vill sätta sig hårt på en igen.
& hjälper inte det, kan en cykla hem en varm kväll i jesussandaler & utan jacka, sjunga högt someday i'll be living in a big old city & all you ever gonna be is mean.
