pannkakshjärtat

det konstiga i att så fort en uttalar saker högt blir de verkliga. fast en kanske burit runt på dem nästintill en evighet i bröstkorgen ältat dem konstaterat dem ignorerat dem formulerat dem, iallafall försökt så ter de sig inte så skarpa som när de hamnar ute i luften. jag vill inte bo kvar här i höst. he broke my heart. jag ska säga upp mig till sommaren.

det kan gå åt helvete. det är det som skrämmer mig mest med när det blir verklighet. när saker en burit på möter luft. det kan gå käpprätt ner i papperskorgen likt en svart påse med ångande hundbajs & vem vill att ens planer ska göra det? men jag tror jag behöver att det blir verkligt. då kan kanske jobbtimmarna få bli lite mer uthärdliga, min rastlöshet lite mer tyglad & bara känslan av att linköping & jag kommer att skiljas åt, igen, kan göra att jag ser det storslagna här & inte bara how this town is bringing me down.

 

Jag drar en lögn varje gång de frågar hur jag mår
jag har en lögn för varje fråga som berör oss två.