Jag kämpar, tar mig förbi men står sen på samma plats som igår.

det är några steg tillbaka. vågar jag skylla på en jobbhelg igen? nej. det är inte så simpelt. inte så enkelt. inte så någonting. det är några steg tillbaka. som känns precis som varje bakslag gör. som ett misslyckande. som en till förlorar-stämpel på pappret över vem jag är. hur jag är.

& jag vet att bakåt egentligen är framåt & en dag kommer jag kliva av bussen eller vakna upp i sängen eller luta mig tillbaka & upptäcka att det slutat riva i mig nu. men bara ge mig någonting medan jag väntar. ge mig någonting, vadsomhelst, tills karma ringer mig för att få adress, nummer & parkeringsplats & jag då inte har behovet att ge ut det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0