pannkakshjärtat

i 13 månader har jag suttit här & önskat att min vilsenhet ska gå över. att det där ledsna inuti ska försvinna & ersättas av känslan när en la sig ner i sängen på natten & inte ville ändra en endaste del av livet. jag har otåligt väntat. trummat med fingrarna i bordet. mumlat irriterat var fan är lyckan? & det jag förstår nu, mitt i min sjukdomsdimma är, att jag är barn av min tid & jag måste lära mig vänta för någonstans glömde jag bort hur en gör det.  

 

för nu för tiden, om en blir ledsen går en till läkaren & får piller utskrivna som en tror ska lösa knutarna inuti på direkten. en går ut på krogen för att hitta någon men efter tredje gången tröttnar man & går hem tidigt & påstår sig vara förevigt solokvist vid 21års ålder. en vill skriva en bok men tar sig aldrig tiden att sätta sig ner & börja. en vill resa men klagar på att en inte kan leva när en spar pengar. & en vet inte längre hur en kämpar för det en vill ha. en är så van med att alltid ha allt ett knapptryck bort men en sådan livs-knapp finns inte. inte än. tills dess ska jag inte bli lat men jag ska tålmodigt vänta.