pannkakshjärtat

Jag är på väg igen & som så många gånger förut när jag åkt någonstans känner jag att jag borde göra det oftare. Det är någonting med att inte kunna röra sig på flera timmar & glida längre ner i bussens säte. Fylla på spellistor. Önska att en fick gifta sig med Kodjo. Eller iallafall någon med samma humor, samma skratt. Dricka iskaffe & äta choklad.

& så det där med att komma fram. att byta mejl mot ansikten, röster, öron, skratt -för en stund. Det slår högt. Det slår så jävla högt.