Jag saknar det som inte finns.
den där svåra balansgången med när jag borde skälla på mig själv nu får du förihelvete skärpa dig stina & när jag borde klappa mig på axeln. ge mig själv tröst. men när övergår bearbetning i ältande? hur länge får en vara ledsen? när måste man skärpa till sig? & främst - hur gör man det?
Kommentarer
Trackback
